JO-HO

TA EN TITT IN PÅ MITT NYA WEBBHOTELL


http://joakimhorsing.wordpress.com

Där kommenterar jag bland annat idén om att skrota värnplikten

Skolan har varit på tapeten lite titt som tätt ända sedan valet 2006 då Socialdemokrater började vända sig mot det  borgarna tidigare kallat för "flum-skolan". Sahlin tog upp det som en viktig punkt i sitt linjetal som nyvald partiordförande. Skolfrågor tenderar ofta att bli infekterade. Alla har något att säga om skolan, från skolelever själva, via lärare, politiker, föräldrar, fackföreningar, till pensionärer som nostalgiskt blickar bakåt mot en svunnen guldålder.

När väl Socialdemokraterna tagit ställning "mot skolan", är det inget som kunnat hejda bilden av en odisciplinerad skola på väg i något slags upplösningstillstånd. "Ordning och reda" är en fras som numera skallar från höger till vänster. Rent faktiska omständigheter som sämre betyg i avgångsklasser tas som intäkt för av vi ska föra skolan tillbaka under Caligulas ruvande skugga.

Det man hela tiden tycks glömma är att skolans problem inte är ett pedagogiskt problem, utan en fråga om bristande resurser under framförallt nittiotalet i kombination ett ökat flyktingmottagande undr samma period. Det finns ytterligare problem på gymnasiesidan, det medges, i en lärarkår som ännu inte förstått eller tagit Lp-94 på allvar. Denna lärarkår har mist ett gyllene tillfälle att utveckla en starkt profession, som skulle kunnat ha börjat likna läkarkåren.

Men det är inget problem med Lp-94 i sig, eller om man vill vara vulgär "flumskolan", tvärtom den ger unika möjligheter till ett verkligt lärande som tar sig ett par steg längre än att rabbla Hallands åar utan till, för att ta  ett exempel ut den förhoppningsvis ironiska, eventuellt vansinniga artikeln av Schwarz i Svd.

Aktuellt på skolfronten är som alltid också frågan om friskolor och privatiseringar. Vi ser nu en gigantisk omdaning av det svensa samhället, från ett sektoriellt sammansvetsat och samordnat samhälle till ett fragmentiserat  disparat samhälle där det är marknadskrafterna som är det enda kittet. Det sker inom primärvården, det sker inom äldreomsorgen och det sker på skolområdet. Antalet friskolor ökar dramatiskt och nu senast har det rapporterats om en massiv utförsäljning av skolor. Om de mer lukrativa aspekterna av privata övertagande har jag skrivit här.

Jonas Morian har skrivit en del om privatiseringar och vinstintresse idag. Liksom Morian har jag inget  principiellt emot att lägga skolor på entreprenad, men det ska ske mot bakrund av en idé, en skolpolitik, där man frågar sig vad det finns för behov och hur vi bäst kan fylla detta behov. Som ett sådant komplement kan skola i privat regi vara mycket bra. Huruvida Morian delar mitt avståndstagande till friskolor är väl mera osäkert...

För mig är en friskola en skola som inte behöver inrymmas i en bärande idé, utan kan etableras av vems om helst utan något som helst motiv.
För mig är en friskola något som lätt kan hamna i nationella eller internationell konglomerat, snarare än att ha en lokal förankring. Miljöpartiet har här en förödande naiv inställning, som man kanske kan hoppas att explosionen i Stockholm kan stävja.
För mig är en friskola något som lätt kan bli en skola för vissa och inte en skola för alla.
För mig är en friskola ett fenomen som inte hanteras demokratiskt inom den kommun där den befinner sig utan något som minskar det kommunala självstyret.

Som allmän vänster tycker jag att offentliga verksamhet ska utgå från behov
Som miljöpartist är jag för descentralisering och kommunalt självstyre

Av bland annat dessa skälär jag motståndare till friskolor.

Andra bloggar intressant om: skolan, friskolor, privatisering, entreprenader, Lp-94

Relevant grön länk: schlaug.se

Om man tänker några varv kring hur de stora samhällsproblemen ska kunna få sin lösning finner man snart tre mer eller mindre omöjliga vägar som i varierande grad ter sig oaptitliga eller orättvisa. Problemen handlar om att en ohämmad tillväxt som leder till förstörda livsvillkor inte helt lätt kan ersättas med omvänd tillväxt utan att stagnation och kaos infinner sig. Problemet med tillväxt finns inte heller bara i den yttre världen utan även i människan. En ständig tillväxt innebär en ständig produktivitetsökning som innebär en specialisering där var och en hela tiden antingen måste prestera optimalt eller inte prestera alls. Å ena sidan inser var och en att det inte är så vi människor fungerar och att många kommer att må väldigt dåligt i ett sådant samhälle. Å andra sidan är det väldigt svårt att se hur det mänskliga samfundet skulle kunna låta bli att göra sitt bästa.

Den första vägen är förstås att inte göra något alls. Vi hoppas på ett mirakel helt enkelt. Den offentliga sektorn kan, trots en sjunkande andel av BNP och ökade medborgliga krav och behov, leverera en god offentlig service med nöjda medarbetare och en nöjd befolkning. Det köpstarka samhället hittar miljöteknik som är hållbar och människor vänjer sig vid arbetslöshet eller ett allt mer uppskruvat tempo i arbetslivet.

Den andra vägen handlar liksom den tredje om att styra om samhället från konsumtion av varor till konsumtion av mer miljövänliga tjänster. Här gör vi det genom att låta individen själv bekosta alla välfärdstjänster. Genom överkonsumtion och lyxkonsumtion kommer mer resurser kunna läggas på det som vi alla egentligen tycker är viktigast: vård, skola och omsorg. Samhället blir därmed förstås djupt orättvist och osolidariskt.

Den tredje vägen handlar tvärtom om att öka inslaget av gemensamma ansträngningar, inte blott via skattsedeln utan också i mer spontana samarbeten, för dessa nyttiga tjänster. För detta ändamål krävs dock att solidariteten som politiskt inslag sätts i centrum och blir till en genuin folkrörelse. Redan den förra regeringens ständiga tal om tillväxt bidrog till att i de närmaste omintetgöra denna lösning. Den nuvarande regering gör allt vad de kan för att genom sin plånboks fixering sätta sista spiken i kistan för den tredje vägens politik.

Allt är dock inte nattsvart. Jag tror på en grön folkrörelse i solidaritet med miljö, människor och natur. Jag tror på en människa som inte vandrar ensam och är sig själv nog, en människa som hittar sitt sammanhang och finner sig själv i gemenskap med andra och inte i prylar och statussymboler. Att vända denna skuta, så lastad med konsumtionens värderingar, är inte lätt, men det går!

Andra bloggar intressant om: tillväxt, grön rörelse, konsumtion, samhälle, politik