Tre vägar mot en osäker framtid
Om man tänker några varv kring hur de stora samhällsproblemen ska kunna få sin lösning finner man snart tre mer eller mindre omöjliga vägar som i varierande grad ter sig oaptitliga eller orättvisa. Problemen handlar om att en ohämmad tillväxt som leder till förstörda livsvillkor inte helt lätt kan ersättas med omvänd tillväxt utan att stagnation och kaos infinner sig. Problemet med tillväxt finns inte heller bara i den yttre världen utan även i människan. En ständig tillväxt innebär en ständig produktivitetsökning som innebär en specialisering där var och en hela tiden antingen måste prestera optimalt eller inte prestera alls. Å ena sidan inser var och en att det inte är så vi människor fungerar och att många kommer att må väldigt dåligt i ett sådant samhälle. Å andra sidan är det väldigt svårt att se hur det mänskliga samfundet skulle kunna låta bli att göra sitt bästa.
Den första vägen är förstås att inte göra något alls. Vi hoppas på ett mirakel helt enkelt. Den offentliga sektorn kan, trots en sjunkande andel av BNP och ökade medborgliga krav och behov, leverera en god offentlig service med nöjda medarbetare och en nöjd befolkning. Det köpstarka samhället hittar miljöteknik som är hållbar och människor vänjer sig vid arbetslöshet eller ett allt mer uppskruvat tempo i arbetslivet.
Den andra vägen handlar liksom den tredje om att styra om samhället från konsumtion av varor till konsumtion av mer miljövänliga tjänster. Här gör vi det genom att låta individen själv bekosta alla välfärdstjänster. Genom överkonsumtion och lyxkonsumtion kommer mer resurser kunna läggas på det som vi alla egentligen tycker är viktigast: vård, skola och omsorg. Samhället blir därmed förstås djupt orättvist och osolidariskt.
Den tredje vägen handlar tvärtom om att öka inslaget av gemensamma ansträngningar, inte blott via skattsedeln utan också i mer spontana samarbeten, för dessa nyttiga tjänster. För detta ändamål krävs dock att solidariteten som politiskt inslag sätts i centrum och blir till en genuin folkrörelse. Redan den förra regeringens ständiga tal om tillväxt bidrog till att i de närmaste omintetgöra denna lösning. Den nuvarande regering gör allt vad de kan för att genom sin plånboks fixering sätta sista spiken i kistan för den tredje vägens politik.
Allt är dock inte nattsvart. Jag tror på en grön folkrörelse i solidaritet med miljö, människor och natur. Jag tror på en människa som inte vandrar ensam och är sig själv nog, en människa som hittar sitt sammanhang och finner sig själv i gemenskap med andra och inte i prylar och statussymboler. Att vända denna skuta, så lastad med konsumtionens värderingar, är inte lätt, men det går!
Andra bloggar intressant om: tillväxt, grön rörelse, konsumtion, samhälle, politik
